m

Tänkte jag skulle avgå ifrån jobbet innan jag blir riktigt förbannad på någon. Så jag pratade med chefen idag och sa att jag ehövde ledigt för att hinna med uppsatsen. Det var ingen lögn. Men det var väl kanske inte helaa sanningen heller.

Försökte förklara att mitt sammanbrott inatt inte var en fyllegrej. Att jag supit mig full för att döva smärtan. Men när man festar med kollegorna och de tar upp hur dålig man varit under dagen så gick det inte.

Så tårarna fick rinna. Och de rann. Och rann. I hela 4 timmar.
Sa till mig själv at jag aldrig ville gå tillaka dit och att jag sket fullständigt i allt. Inte heller helt sant. Jag har älskat att jobba den här sommaren.

Men sen är det ju allmänt känt att jag är sämst på att ta kritik. Och får man kritik ifrån olika håll under en sommar utan at någon säger vilket bra jobb man gjort så rinner bägaren över. Jag avslutade det hela innan jag slängde mat eller knivar mot dom i köket. Eller fuchacha mot mina kollegor bland servitriserna. Eller en bailyes coffe på dom i baren. Orkade helt enkelt inte mer. Ingen idé att gå till jobbet när man har sån här ångest.

Men nu när stenen är borta ifrån mitt bröst och klumpen i halsen har gråtits bort. Så kan jag i slutändan bara säga "Jag älskar makrellen, men makrellen älskar inte mig.." Så för att inte försämra team känslan (som ibland är helt borta) så drar jag mig tillbaka innan jag ställer till med en scen.

Kalla mig omogen eller vek. Eller pröva gå ett par dar i mina skor. Min kära roomie sanna fick nog en smärre chock när hon öppnade dörren inatt :D Sen var hon så snäll och förklarade att det inte är mitt fel. Att jag har ett för stort hjärta som är fyllt av känslor och har en teamkänsla som inte många har visat de senaste veckorna.

Så tack och adjö makrellen. Du har stulit mitt hjärta. Och min långa stubin.

Puss!