m

Jag spenderar all min tid med vänner och familj. Jag känner mig lycklig och uppskattad. Men ibland när Kalmar kommer på tal så får jag den här välbekanta klumpen i magen (som inte beror på min välkända magsjukdom). Det är känslan av ensamhet och att allt är större än mig. Jag har ju mina vänner i Kalmar som jag spenderar mycket tid med och delar allt, och gör allt tillsammans med. Men det förändrar inte känslan av att jag inte hör hemma där. Jag har nu ett år kvar, och ska då ge allt för att klara det sista året och sen flytta hem till vänner och familj. Vänner och familj som inte dömer en på grund av mina missade tentor, eller som tar allt jag gör och gör det till ett skämt.

Det som jag anser vara irriterande idag är att du hör av dig. Kan du inte lämna mig ifred när du så öppet visat att jag inte betydde något alls för dig? Måste du dra ner mig i min frustration och ilska?
Vill vara den glada och spralliga Michaela som jag är van att se mig själv. Lämna mig ifred, du har gjort ditt val. Bränt bron mellan dig och mig. Du säger att du vill vara min vän. Jag ställer frågan:" varför?"
Jag vill inte ha med dig att göra, när allt du gjort är att manipulera, ljuga och bedra. Snälla lilla du, lämna mig ifred. Visst är det svårt att förlora någon som varit som en bästa vän. Men du gjorde ditt val, och får nu stå för det. Tycker inte jag begär så överdrivet mycket ändå.

Och sen frågan om hur det kommer bli sen. Vad kan man svara på det? Jag vet ju inte hur det kommer bli. Men jag vet hur jag vill ha det. Kan det inte bara för en gångs skull få vara så lätt?

Jag ber ännu en gång ursäkt för ett mindre upplyftande inlägg. Men den här helgen blev lite för mycket för mig.
Varma hälsningar till alla vänner där ute, ni betyder allt för mig. <3