m

Försökte plugga måndag och Tisdag. På onsdagen så drog jag med Elin ut till en stuga mitt i skogen där en släkting till syrrans pojkvän skulle ha fylleslag i 7 dagar. Vi kom dit, vi festade och vi åkte hem i stort sett. Haha.

Varje gång jag ser Elins tattuering på ryggen så nickar jag isntällsamt. "Du har så rätt min älskling".
Alla minnen jag har ifrån allt jag gjort i mitt liv. Personligen så har mitt liv varit bra. Men allt runt omkring har inte varit lika lysande. Saker som man aldrig glömmer. En vän kom fram till mig vid stugan och ville prata av sig. Jag stålsätter mig för att prata om det enda ämnet som jag inte vill prata om. Jag gör inte detta för att förneka att det hänt. Utan jag gör det för att hålla mig själv flytande.

Ibland får man den tryckande känslan. Att snart kommer någon omedvetet att glida in på ämnet och jag kan inte undvika det. Man känner på sig att någon snart kommer börja prata om en vän som har dött. Värst för mig är när den söta sociala lilla tjejen visar mig vad hon gjort på foten med ett litet hjärta bredvid. Malin förklarar senare att ingen verkar förstå denna underbara tjej med så mycket livsglädje, och att många anser att man ska ha kommit över den tragiska händelsen på 2 år. Men de som anser detta vet inte hur det känns. Sorgen förföljer dig varje dag, var du än går och vad du än gör.  Det krävs så otroligt lite för att falla in i tankarna, och att det kan upp till veckor innan man återhämtat sig ifrån en "relapse".
Det är som när man försöker komma ur ett förhållande eller har blivit osams med en nära vän. Allt man ser påminner om händelsen, vissa låtar får en innerbörd och bryter ner dig eller bygger upp dig.

Alla kommer inte alltid att förstå hur du känner, men oftast förstår de mer än du tror.

Ursäkta samtalsämnet men jag var tvungen.

Kan pigga upp er med lite roliga bilder ifrån helgen:









Puss på er mina älsklingar.